Löparsäsongen 2016 i backspegeln del 1

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Då var löparsäsongen slut för ett tag sedan och jag har börjat reflektera kring hur 2016 var.

Januari började med återfall av halsböld, den 2 januari tillbringade jag hela dagen på akuten och jag kan inte minnas att jag någonsin haft så ont. Jag var ett vrak både fysiskt och psykiskt. Försökte tänka positivt och att det skulle vara bra med vila men det gick inte. Då var jag frustrerad men det blev faktiskt mindre jobbigt ju längre tiden gick. Det var som om kroppen vande sig vid inaktivitet.

Efter 3 veckor började jag träna så smått igen och i slutet av januari sprang jag Winter Run. Utan några tidskrav, bara för skojs skull. Och så dåligt gick det ju inte trots att jag inte hade tränat på så länge. Efter 3 veckor blev jag sjuk igen, ny halsböld och därför blev större delen av februari och även början av mars lugna på träningsfronten. Mina tidigare planer på att springa Stockolm Maraton la jag på hyllan och siktade in mig på Berlin Marathon 25 sep istället.

På påsklovet tävlade jag igen, i Gryt. Oerhört lycklig över att jag trots allt inte försämrat mig nämnvärt. jag svävade på moln och började längta till vårens lopp. Inte långt därefter var det dags för min första tävlingsmil. Vi åkte till Örebro för att springa Startmilen och efter det loppet var jag så glad och lättad och tårarna var nära.

Veckan därpå kom nästa kraftprov, årets första långpass, skulle jag klara 3 timmar med en positiv känsla? Även om jag inte skrev det i blogginlägget mindes jag att krafterna sinade lite tidigare än vanligt, men visst fixade jag 3 timmar och jag kände att kroppen klarade ett längre pass.

Vid nästa lopp kände jag också att jag inte hade riktigt samma ork, kanske hade jag bara en dålig dag? Eller så var Albogavarvet med sin kuperade terräng tuff utan en optimal vinterträning? Jag ser fram emot att springa Albogavarvet nästa år och jämföra tiden. någon vecka senare sprang mitt jag första DM. Första loppet på bana med en tid jag troligtvis kommer att slå nästa år. Roligt att få ett silver och ett guld!

April var en tävlingstät månad och i slutet av månaden åkte jag till Stockholm för att springa 2 lopp, lika bra att passa på med Dubbla tävlingar på en helg. Jag persade med en sek och kände mig återigen peppad på att tävla! Helgens andra tävling, Salomon City trail gav mersmak, den typen av löpning blir inte långtråkig. Innan april var över väntade Kolmården Vertikal, en tävling jag sett fram emot länge och priset var riktigt roligt att få.

Maj var en lite lugnare månad eftersom vi åkte iväg en vecka och jag missade hela 3 lopp (-: Jag sprang Vårruset och Superloppet och jag var så laddad inför loppen och trodde att jag skulle persa. Känslan innan lopp behöver inte alltid stämma överens med hur loppet blir senare, jag tycker inte ens att uppvärmningen visar hur loppet ska bli, det är först efter 10-15 minuter som jag vet hur loppet ska bli (när det gäller kortare lopp upp mot 10 km).  Göteborgsvarvet blev inte heller som jag hade tänkt mig vilket berodde på en tuff kramp. En ny erfarenhet.  Men det kanske inte var så konstigt att inte loppet gick bra med tanke på att jag dygnet innan inte sovit något och var rätt uttorkad efter en flygresa.

Dessa 6 månader avslutades med Linköping Halvmaraton och jag kände återigen ett härligt löparflow, inga nya rekord men den positiva känslan är viktigast för mig.

Jag summerar min första halva av 2016 med flera vinster/placeringar. Alla utom WHHM och Göteborgsvarvet placerade jag mig som sämst 3:a.