I går sprang jag Winter Run Stockholm, ett lopp jag inte sprungit förut men varit sugen på att testa länge. Jag bestämde mig för att inte ha något tidsmål utan bara testa kroppen och få mersmak inför vårens kommande lopp.
Efter 20 minuters uppvärmning insåg jag att jag klätt mig för varmt, underställ, tunn långärmad funktions t-shirt och vindjacka var ett plagg för mycket men då var det försent att hitta min hejarklack och lämna kläder eftersom starten var 10 minuter senare.
Jag försökte ställa mig relativt långt fram då jag ofta upplever att jag i början får sakta ner farten och springa om folk. Vid starten gick det inte att höra någon speaker och jag hade ingen aning om hur långt det var kvar, lite störande. Tror att starten blev försenad och jag led med några deltagare som stod i t-shirt och shorts och huttrade.
På hemsidan läste jag att banan var ganska lättsprungen och flack med en lång backe efter 3,5 km respektive 8,5 km (två varvsbana). Men att det skulle vara en flack bana kan jag inte hålla med om. Eftersom det var mörkt så tycker jag inte heller att det var lättsprunget och till nästa gång kommer jag ha min starka pannlampa på, har man en gång testat att springa med den i mörker vill man inget annat!
Första km gick nedför och jag sprang snabbt och glömde nästan bort att jag inte tränat hårt på 3 månader, men ganska snabbt blev jag påmind av att adrenalinenergin skulle avta och vid 2 km började jag känna att det blev kämpigt. Backen vid 3,5 km sög i benen och det var svårt att få upp farten igen. Efter 5 km såg jag att jag sprungit på knappt 22 min och då visste jag att 1 km nedförsbacke väntade. Då började jag sätta målet att klara av att springa under 45 min, jag kunde inte låta bli fast att jag bestämt mig för att springa utan tidsmål innan start! Ett par tjejer sprang om mig och det gav ny energi och när jag hade sprungit 6,7 km slogs jag av en fantastisk tanke, det är bara 1/3 kvar, det är ju ingenting. Det är inte alltid jag har positiva tankar då utan ofta vänder jag det till att tänka det är hela 3,3 km kvar. Fram till 8,5 km sprang jag med lätta ben tills den tuffa backen tog min sista energin. Men då visste jag att det inte var långt kvar och jag ville skynda på och träffa min familj igen.
Jag slutade en 12:e plats och tiden blev 44:18, jag är glad över att kunna springa igen och så taggad inför att satsa på tuffare träning och ta mig tillbaka till att springa under 40 min med relativt lätt känsla.
Smart medalj!
