Berlin Marathon 2016

Min senaste vecka har varit intensiv. Förra måndagen åkte jag till Paris och kom hem natten till fredag. Efter några få timmars sömn tog min man och jag bilen till Arlanda för att åka till Berlin. Det kanske låter som en dålig uppladdning men jag har nog aldrig haft en bättre sådan.

Väl framme i Berlin cyklade vi till nummerlappsuthämtningen och gick runt på mässområdet. Vi njöt av den härliga sensommarvärmen och åt på uteservering.

Dagen därpå, på lördagen hängde vi med på Breakfastrun tillsammans med 7000 andra löpare. Vi sprang 6 km och avslutade turen i mäktiga Olympiastadion där vi bjöds på en kolhydratrik frukost. Många löpare hade med sig flaggor och stämningen var på topp.

Precis innan start!

På väg in till Olympiastadion

Vi fick alla ta ett ärevarv!.

Frukosten, inte min favorit, men fiberfri vilket rekommenderas dagen innan maraton.

Under lördagen kollade vi upp starten och allt praktiskt kring loppet. Vi kollade upp hur vi skulle cykla till loppet och hur lång tid det skulle ta så jag helt kunde koncentrera mig på loppet.

Jag provsprang starten

De här dagarna kände jag minimalt med stress vilket inte tillhör vanligheterna inför ett lopp när ofta hela familjen är med. De är dagarna kunde jag sova länge och bara tänka på mig och vad jag behövde äta, så den mindre optimala uppladdningen tidigare i veckan var som bortblåst.

På kvällen gick jag och la mig 21 och vaknade av mig själv strax innan klockan ringde 06:00. Starten gick 09:15 så vi cyklade 07:30 för att vara där i god tid (drygt en timme innan). Det var proppat med folk vid startområdet och rätt svårt att värma upp, men jag hittade en gräsplätt för några fartökningar.

När starten gick var jag lugn och förväntansfull. Mitt guldmål är att springa under 3 timmar (det ska ske innan jag blir 40 år) men med tanke på att jag bara sprungit två maror innan och inte har så lång löparvana så hade jag även ett silver- och ett bronsmål. Silvermålet var att persa (springa fortare än 3:12:57) och bronsmålet att springa under 3:15.

Jag hade tänkt gå ut hårdare än vad jag gjorde men det tänkta 4:05 tempot gick inte att hålla då det var trångt de första 3 km. Mina ben kändes inte alls så pigga som jag önskade och när det sedan inte var lika trångt fick jag kämpa för att öka tempot från 4:20 till 4:05. Första milen gick för långsamt men sedan lyckades jag öka något så medeltempot efter 21 km istället var 4:18. Jag behövde öka mer men kände att det skulle bli svårt. Jag började fokusera mer på mitt silvermål vilket jag var övertygad om att klara. Vid 35 km tog energin slut, och nu fick jag kämpa på allvar. Försökte att fokusera på annat och inte tänka på att det nästan var 30 min kvar att springa. Benen kändes som bly.

Min man som hejat på mig vid flera olika ställen såg att jag var helt färdig och han försökte cykla bredvid och peppa mig. Av någon konstig anledning tog jag mig i mål och lyckades t o m öka farten sista km.

Belöningen, alkoholfri öl och en plastpåse. 

Den lilla medaljen från 2012 och den stora från 2016. För 4 år sedan sprang jag mitt första maraton på 3:21:?? och känslan var lätt. Jag sprang om folk hela tiden och kände mig “oövervinnlig”. I söndags sprang jag på 3:06:44 och känslan under loppet var inte alls den samma. Men glädjen efteråt är helt klart densamma! Och jämfört med Stockolm Marathon 2015 då jag gick in i väggen efter 28 km så var gårdagens lopp 1000 gånger lättare!

Jag kände aldrig: “aldrig mera marathon” under loppet vilket är positivt. Nästa gång kommer jag att springa ännu fortare och när jag om 3,5 år fyller 40 har jag lyckats med guldmålet.