Jämtland på Fötter 2016

Igår sprang jag för andra gången Jämtland på Fötter, precis som förra året valde jag den långa sträckan på 21 km. Och precis som förra året var det soligt och varmt. Men i år kändes värmen mer tryckande då det var helt vindstilla.

Jag kände redan i uppvärmningen att kroppen var seg men försökte att ignorera den känslan. Uppvärmningen är ofta seg för mig. Första 2 km gick rätt fort och kändes helt ok fast att det gick uppför. Jag störide mig på att farthållaren för 1:30 sprang om mig fast att jag sprang under 4:00 tempo och tänkte att jag nog skulle springa om honom snart…

Den snabbaste tjejen var inom synhåll men jag insåg fort att det inte fanns någon fart i benen att springa ikapp. Innan 8 km kommer en seg backe och jag visste att min hejarklack skulle vara på plats och därför var det mitt första delmål, Pojkarna överraskade med fina ”heja mamma” plakat.

Foto taget efter 8 km.

Efter backen var det svårt att få upp farten igen, värmen var tryckande. Inget kom gratis och jag ville bara vara i mål. Bara 13 km kvar är den sista tanken jag vill tänka för 13 km är långt när man är trött. Det kändes som om jag sprang i slowmotion och tankarna, “varför gör du det här?” “Tänk vad skönt det vore att åka bil hem istället dök upp”. Försökte ignorera tankarna som hela tiden ploppade upp.

Det var relativt ensamt på banan och jag sprang om en del som verkade ha det lite jobbigare än jag. Vid 14 km sprang en kvinna om mig men efter 500 meter började om skaka på huvudet och saktade in till gång. Det gav lite energi att till att orka fortsätta. Jag ville knappt titta på klockan, tempot var betydligt långsammare än planerat. Fast ändå var jag glad över att benen fortfarande rörde på sig. När det var 4 km kvar sprang vi över Vallsundsbron och därmed fick vi även lite vind. 750 m svagt uppför och lika långt nedför. I slutet av bron blev jag omsprungen av en annan kvinna som verkade fått nya krafter. När jag försökte hänga på henne fick jag kramp i magen och fick ge upp. Nu låg fokuset på att inte bli omsprungen och förlora min pallplats. Jag lyckades öka farten sista 500 meter vilket var tur för annars hade jag blivit omsprungen.

Jag sprang in på 1:30:37, mitt sämsta på länge, jag var inte speciellt nöjd med den tiden. Men jag var stolt över att jag kämpade på och inte gav upp. Det blev ett bra träningspass med en helt ok timpenning eftersom de tre främsta fick prispengar.

2 norskor och jag. En söt pokal fick vi.