Äntligen pers och sub 19

Hur svårt kan det vara att springa 5 km med lite snabbare snitthastighet? Svårt har det visat sig för mig då jag ofta springer 5 och 10 km:s lopp i samma tempo. Jag vet att jag måste våga ta ut mig mer, men det är enklare sagt än gjort under ett lopp. Igår sprang jag en knixig bana i centrala Linköping, dessutom var den inte heller helt flack och jag hade inga förhoppningar om ett pers. Vädret var perfekt och mycket folk stod och hejade på vägen, två viktiga faktorer för ett lyckat lopp.

Jag var inte speciellt nervös och hade inte heller några visioner om att springa apsnabbt. Var förväntansfull och glad över att familjen ställde upp och följde med.

Efter en ganska kort uppvärmning startade loppet med en svag utförslöpning. det var trångt och jag höll på att snubbla två gånger över en kille som av någon anledning var utklädd till banan. Det visade sig att den där bananen hade samma tempo som jag och jag tyckte han sprang alldeles för nära mig även under slutet av loppet. Det fick mig att öka farten sista biten, precis vad jag behövde för att öka farten sista biten då motivationen började tryta. Jag hade för långt fram till prispallen (låg 4:a nästan hela loppet) och jag visste att loppet var lite längre än 5 km enligt mångas klockor så jag trodde inte eller att det skulle bli ett pers. Hur som helst ville jag inte känna bananens armbåge en gång till så jag ökade farten och sprang in på ett nytt personligt rekord, 18:52. min klocka stannade på 5150 meter och en snitthastighet på 3:42, det var jag galet nöjd med på den svåra och trånga banan.