När bloggandet kom av sig

Det här året har inte alls börjat som jag tänkt mig. Redan två ordentliga och plågsamma halsinfektioner och däremellan en visdomstand som genererat smärta och obehag. Så här livet, även för en träningsbloggare. Även om jag tycker att det är viktigt att skriva att livet inte är på topp jämt så är det inte kul, då kan det lika gärna vara. Sjukdomstider vill jag förtränga, inte älta.

I vanliga fall ger mig bloggen energi, genom att jag skriver om mina träningspass, övningar och tävlingar får jag mer inspiration. Det “tvingar” mig till förnyelse både vad gäller träningsprogram och övningar. Det inspirerar mig till att testa nya lopp för att få något nytt att skriva om. Jag har snart bloggat i sex år och även om jag inte är speciellt privat så får äldre inlägg mig att minnas hur vardagen var då. En dagbok som aldrig försvinner.

Det sägs att livet med småbarn är den bästa tiden i livet, vilket jag mycket väl kan tänka mig att jag kommer att tycka vid ålderns höst. Men också den tuffaste och det kan jag hålla med om just nu. Inte konstigt att immunförsvaret är sänkt med vardagsstress och urusel sömn. Det går inte att träna på den nivån jag vill under vintern om jag inte får min återhämtning.

Jag tog ett beslut i helgen, att inte börja pendla till Stockholm för ett deltidsjobb som jag länge velat haft. Kanske drömjobbet i kombination med att vara lärare på deltid. Men just nu kommer barnen först, som lärare har jag lov och slutar tidigt ibland. Och ofta tycker jag att del är kul att undervisa i Hem- och konsumentkunskap. Alla elever är inte alltid intresserade men då får jag titt som tätt föreläsa för idrottsföreningar via SISU samt blivande fystränare via Wandus Idrott och får därmed en annan sorts utmaning.