Löpning

Under 2017 har jag fortsatt att utvecklas inom löpning samtidigt som löparglädjen har vuxit sig större. Men året började inte så bra. De första 2 månaderna fick jag ställa in två tävlingar pga av halsinfektion. De tävlingarna jag hann med under jan-april var:

1: Akele KM 5000 m (19:35), 2: Winter Run i Sthlm 10 km (drygt 40 min), 3: Arena Run, 4: Startmilen Örebro 10 km (39:35 min), Kolmården Vertical (6 tuffa km på 39:10 min) och Landsjön Runt, 12,5 km på 47:29 (så är i efterhand mitt “flowigaste” lopp)

2017 års första månader innehöll mycket styrketräning i övningsvideos. Annat roligt som hände var uppstarten av Vårruset Ambassadörer (repris kommer nästa år) med 6 st träningspass inför Vårruset den 17 maj.

Och det allra roligaste var att jag blev utvald till ASICS Frontrunner

Foto Luca Mara från vår första träff.

En annan trevlig händelse var resan till Blanes i Spanien.

April avslutades med LöparLördagDeluxe, till våren 14/4 2018 kör vi vårt fjärde tillfälle.

Kontakta mig elminasaksi@gmail.com för mer info

Här kan du läsa del 2 av mitt 2017

Här kan du läsa del 3 av mitt 2017

För ett tag sedan var jag på Löplabbets testcenter i Stockholm för att få feedback på min löpteknik. Jag vet sedan tidigare att jag sätter i hälen först, något jag jobbar med aktivt (när jag kommer ihåg det).

Efter att jag svarat på en del frågor om bl a min träningsbakgrund, träningsfrekvens och skadehistorik fick jag springa i två olika hastigheter i ca 5 min.

Den första bilden visar på att jag har en ganska energibesparande löpteknik. Jag skulle få ett bättre steg om jag lyfte på knäna och ökade kicken mer. Fast att jag sätter i hälen först är mitt steg inte så bromsande ändå. Det beror bl a på att jag tar korta steg och därmed lättare kan sätta ned foten under höften. Det bästa med min löpteknik är att jag lutar mig lätt framåt, något jag tränat på sedan mina tidigare löpanalyser. Min löpstil är relativt skonsam men ojämna (vänster sida får grönt ljus, höger sida gult ljus)

Tidigare har jag fått höra att jag springer tätt med benen, det gjorde jag inte vid detta test.

När vi ökade farten till 15 km/h blev min löpekonomi bättre och belastningen på lederna större (vilket inte är så konstigt att det blir större belastning). Jag började även svanka mer vilket förvånade mig, det är något jag är medveten om att jag gör vid trötthet.

Jag fick rådet att träna min löpskolning i backe, då kommer jag automatiskt lyfta knäna och jag kommer att ha svårt att sätta i hälen först vid fotisättningen. Eftersom jag belastar kroppen rätt ojämnt ska jag fortsätta med styrketräning (ensides/enbens).

Det var lärorikt att göra en löpanalys och perfekt att få med sig tips på hur jag kan göra för att förbättra mitt löpsteg.

Efter att jag klarat målet lika många lopp som min ålder valde jag att ändå fortsätta springa de lopp som passade. Igår sprang jag med 40:e lopp för i år och jag är ganska övertygad om att det också var mitt sista lopp. De tre sista bonusloppen skiljer sig rätt mycket åt både gällande miljö, underlag och svårighetsgrad.

Det första lopp jag sprang efter Frankfurt Marathon var ett reflexlopp. 5 km kl 21:00 en fredagskväll, den tiden är jag sällan uppbokad så det trevliga arrangemanget av Sweden Runners passade mig perfekt. Jag sprang utan klocka men tror att det tog mig ungefär 25 min att springa den ganska tuffa banan (2 varv på en 2,5 km lång bana). Konkurrensen var inte speciellt stor så jag vann.

Lopp nr 39 var Trapploppet. 116 trappsteg i Arbetets Museum. En av familjehöjdpunkterna i vår familj då alla, även 4-åringen kan vara med. Jag sprang 2 sekunder långsammare mot i fjol men var lika slut. Mjölksyran sprutade och jag var helt mör i benen resten av kvällen. Att en dryg minut kan vara så jobbig. Mannen vann över mig med 2 sekunder (igen) och han var löjligt nöjd.

Igår sprang/gick jag årets sista lopp, Ljusruset. 5 km genom staden och genom utställningen Norrköping Light Festival. Det var 1400 anmälda och därmed väldigt trångt. Starten gick 4 min innan avsatt tid så vi fick starta långt bak, bakom många som tänkt gå. Då är det inte helt lätt att sig fram med joggingvagn. Men Ljusruset är ändå ett trevligt och stämningsfullt arrangemang som jag gärna springer igen. Även då det inte är lopp, fram till tjugondag Knut kan man titta på ljusinstallationerna. Perfekt till tidiga morgonrundor!

Då var det en vecka sedan jag klarade mitt mål, 37 lopp på ett år. Jag fick frågan vilket av loppen som är mitt favoritlopp och  jag har funderat ut några vinnare.

Årets mysigaste lopp: Winterrun (det är något speciellt med att springa i mörkret med facklor runt omkring)

Årets peppigaste lopp: VårRuset. Tack vare träningarna vi hade inför vårruset så började peppen redan långt innan, det är roligt att springa på hemmaplan och få höra sitt namn!

Årets bästa väderlopp: I år har det nog varit rätt bra löparväder på de flesta tävlingar, men jag måste nog säga GöteborgsVarvet för att det inte blev så varmt som väderprognosen förutspått. Temperaturen sjönk med 10 grader på de 1h 25 min jag sprang.

Årets snabbaste lopp på landsväg: RajaRun i Torneå Finland, 10 km utan några backar eller skarpa svängar.

Årets bästa pris (av de lopp som tog mig till prispallen): Gesunda Mountain Challenge, roligt att få cash.

Årets roligaste lopp: Sthlm 10, jag agerade modell under loppet och sprang inte snabbt utan så glädjefyllt och snyggt som möjligt förutom mellan km 3-4 (då jag sprutade och vann ett spurtpris). Andra deltagare trodde nog att jag var riktigt knäpp.

Årets vackraste bana: svårt att säga om det var Salomon 27 k eller Vemdalen Fjällmaraton, miljön skiljde sig och åt de var vackra på olika sätt. Jag gillade även i Kraftprovet i Trollhättan, det är något speciellt att springa nära vatten.

Årets tuffaste bana: Kolmården Vertical, när starten är så brant att man måste gå…

Årets “skönt att det tog slut” lopp: Kolmårdstrailen, 21 km terräng. Det gick så långsamt. Ett annat lopp som var tufft var Norrköpings Stadslopp. Men det berodde på att jag sprang med ett däck runt armen.

Årets överraskning: Katrineholms Stadslopp, trevlig tävling där jag lyckades överraska mig själv och springa snabbt, likaså Landsjön runt 12,5 km i 3:48 tempo. Två lopp där jag kände mig otroligt stark.

Årets stolthet: Frankfurt Marathon, att ha krafter kvar till slutet och att persa med över 5 min.

Årets synd att jag inte kan springa lopp: VikboVändan vårt egna matmarathon på Vikbolandet.

Höstens tuffaste lopp är helt klart Höstmilen. Första 6 km består av en böljande “lättlöpt” grusväg. Därefter börjar loppet på riktigt och efter en brant backe väntar drygt 4 km i skogen. Det är ett vackert lopp med mycket sjöutsikt om man har orken att se sig omkring.

I år var det fjärde gången jag sprang loppet (på raken) och mitt mål var som alltid att springa bättre än föregående år. Förra året sprang jag mitt snabbaste (43:28) men då hade jag kramp i magen sista 2 km. I dag försökte jag glömma min senaste erfarenhet och fokuserade istället på att komma på prispallen då det egentligen bara fanns en riktigt bra kvinnlig löpare, Ida-Maria Niklasson. Jag fick skjuts av henne till starten och tillsammans värmde vi upp ordentligt vilket verkligen behövdes. Jag frös mycket vilket man inte kan tro på bilderna då jag är sommarklädd.

Jag förstod rätt snabbt att jag skulle få tufft att persa, planen var 3:50 tempo första 6 km men det orkade jag inte riktigt. Tempot blev istället 3:55. Att jag inte tränat någon backlöpning på en månad började gnaga i huvudet på mig och jag inbillade mig (?) att backarna var jobbigare än vanligt. Eller så hade jag helt enkelt glömt hur jobbigt det var.

Jag tog illa fall ut mig (mitt kvitto på det är att jag inte har någon spurt kvar i slutet) och sprang in 14 sek långsammare än i fjol. Men placeringen var bättre eftersom jag kom 2:a i år (förra året 3:a). Nu har jag sprunget 36 tävlingar i år och den sista viktiga tävlingen är nästa söndag, Frankfurt Marathon. Det blir en lugn vecka på träningsfronten fram tills dess, välbehövligt.

Vänner och ibland “konkurrenter”. Frida gör mig helt klart till en bättre och snabbare löpare. Fotograf Mikael Grip/springlfa

För ett tag sedan fick jag ett mail från Alpro som väckte mitt intresse. De undrade om jag som ofta vistades i skogen kunde ställa upp och sprida kunskap om WWF:s skogsarbete? Skogen spelar en betydande roll för klimatet och påverkar livet för oss alla, men tyvärr utsätts skogarna i tex Östafrika för illegal och ohållbar skövling för virke och träkolproduktion samt exploatering för att odla grödor. Stora delar av skogen riskerar att försvinna, och med den även den biologiska mångfalden i området.

Som tack för hjälpen att jag sprider kunskap om WWF:s arbete donerar Alpro pengar. Det är en anledning till att jag taggar mina skogsturer med #alprowwf. Du behöver inte springa för att visa ditt engagemang, det räcker att du på något sätt vistas i skogen.

Igår var jag i Stockholm över dagen för ett långpass med fartökningar. Passet började med en jogg på 3 km från tågstationen till Hagaparken. Efter att jag hämtat upp två nummerlappar värmde jag upp 1 km innan jag sprang Topploppet 10 km. Det gick helt ok och jag sprang precis under 40 min på den kuperade, två varvsbanan. Jag tror nog att faktumet att jag inte skulle vara klar med min tävlingsdag efter målgång påverkade min vilja till att försöka hänga på Frida som sprang om mig efter halva loppet. Jag kom på 3:e plats och i år hann jag vara med vid prisutdelningen innan det var dags att springa nästa lopp på bara 5 km. Det kändes faktiskt som bara 5 km eftersom jag ju sprungit exakt samma bana två gånger innan. Benen var riktigt tunga vid det andra loppet men jag lyckades ändå hålla nästan samma tempo som vid föregående lopp. Den är gången orkade jag springa om andra dam och fick återigen äran att gå upp på prispallen. Men träningsdagen var inte klar där, utan nu hade jag ca 4 km nedjogg till min syster och en välbehövlig dusch för nästa händelse krävde människokläder. Vi åkte till Söder och Mariatorget där Paradiset och restaurang Taku Taku låg. Sveriges första veganska fast food-kedja (finns även i Sickla köpcentrum och på Östermalm). Taku-Taku erbjuder slow cooked fast food med enbart vegansk råvaror, något som jag var väldigt nyfiken på då jag själv har svårt att komma på spännande veganska recept. Bakom koncept, recept och upplägg står  den kände kocken Sebastian Schauermann som utvecklade sitt veganska koncept på festivaler runt om i Sverige förra sommaren. Sebastian berättade att majoriteten av gästerna är ickeveganer som precis som jag är nyfikna på vad vegansk snabbmat innebär.

Gillar valmöjligheten att kombinera sin egna favorit.

Tjejmilen, festernas fest för oss som gillar lopp! Jag hade verkligen sett fram emot loppet, ingen loppångest alls bara längtan. Jag sprang Tjejmilen för första gången förra året och hade på ett år helt förträngt att loppet faktiskt hade några mindre sugande backar och dessa påverkade mig mer än vanligt idag.

Jag gick ut hårt och höll ett bra tempo de första 6 km. Det kändes lätt och därför valde jag den strategin, sen var det lite häftigt att springa ihop med två löpare jag anser vara mycket snabbare än jag, Frida Michold och Mikaela Kemppi. Jag har “råd” att chansa på millopp för även om orken tar slut tar jag mig i mål utan att få en alltför tråkig upplevelse.

Efter 7 km blev benen tunga (ofta känner jag att det snarare andningen som påverkar tempot på asfaltslopp) och jag fick sänka tempot något. Tänkte att jag kanske kunde ha lite spurt kvar till sista km, men den sista uppförslöpningen (se bild nedan) kändes tuff och någon spurt blev det inte. Jag kunde inte ge mer och så är det med det. Ett mycket bra träningspass!

Jag sprang in på 39:13 och en 19:e plats.Skenet bedrar, jag må se glad ut men verkligheten visar sig på nästa bild.

Igår sprang jag Vemdalen Fjällmaraton 24 km. Mitt andra fjällopp och jämfört med Salomon 27 k visste jag ungefär vad som väntade mig eftersom jag tidigare den här sommaren provsprungit större delen av banan. Jag visste att det här loppet, fast att det var 3 km kortare och inte skulle inbära lika många höjdmeter som 27 k, troligtvis skulle bil lika jobbigt. Flera delar består av  steniga partier, myr och en superbrant slalombacke. Men med inställningen, jag ska springa och “njuta” så kändes det bara roligt vid starten.2 min kvar till start! 3 plusgrader och blåsigt men solen värmde.Ca 850 startande inom 10 minuter.Efter 1 km sprang vi nästan förbi vår stuga och sedan upp mot Jaktstugan, en välbekant sträcka för oss.
Jag tyckte att dem först biten var ganska tung fast att vi hade de värsta höjdmetrarna kvar. Att sjunka ner i myr är ovant för mig och tar på krafterna. Första tredjedelen tog en timme vilket trots allt innebar den snabbaste dela för oss.

Vår fina hejarklack kunde ta liften upp för att heja på oss efter den värsta stigningen, det gick inte fort att gå uppför en svart backe och därför kändes det roligt att veta att de väntade på oss.
Det var tufft för benen att gå upp! Mums med lakrits och saltgurka.
Efter Hovdebacken sprang vi upp till Varggranstjärn, men det var en betydligt snällare stigning och utsikten däruppe var fantastisk. Sista biten in till mål! Jag var jättetrött i fötterna men inte speciellt utmattad annars, jag hade ju valt att inte ta ut mig så mycket utan springa på där det var “springvänligt” jag gick när det var för stenigt (ville inte riskera att vricka fötterna) och då det var för brant. Hurra vilket trevligt lopp. Vi sprang in på ca 3:27. Petra Månström sprang i mål ungefär samtidigt.Så roligt att ha en hejarklack på plats!

Jag längtar redan till nästa års upplaga, kanske vågar jag mig på den längre distansen på 44 km?

Hur svårt kan det vara att springa 5 km med lite snabbare snitthastighet? Svårt har det visat sig för mig då jag ofta springer 5 och 10 km:s lopp i samma tempo. Jag vet att jag måste våga ta ut mig mer, men det är enklare sagt än gjort under ett lopp. Igår sprang jag en knixig bana i centrala Linköping, dessutom var den inte heller helt flack och jag hade inga förhoppningar om ett pers. Vädret var perfekt och mycket folk stod och hejade på vägen, två viktiga faktorer för ett lyckat lopp.

Jag var inte speciellt nervös och hade inte heller några visioner om att springa apsnabbt. Var förväntansfull och glad över att familjen ställde upp och följde med.

Efter en ganska kort uppvärmning startade loppet med en svag utförslöpning. det var trångt och jag höll på att snubbla två gånger över en kille som av någon anledning var utklädd till banan. Det visade sig att den där bananen hade samma tempo som jag och jag tyckte han sprang alldeles för nära mig även under slutet av loppet. Det fick mig att öka farten sista biten, precis vad jag behövde för att öka farten sista biten då motivationen började tryta. Jag hade för långt fram till prispallen (låg 4:a nästan hela loppet) och jag visste att loppet var lite längre än 5 km enligt mångas klockor så jag trodde inte eller att det skulle bli ett pers. Hur som helst ville jag inte känna bananens armbåge en gång till så jag ökade farten och sprang in på ett nytt personligt rekord, 18:52. min klocka stannade på 5150 meter och en snitthastighet på 3:42, det var jag galet nöjd med på den svåra och trånga banan.