Höstmilen 2017

Höstens tuffaste lopp är helt klart Höstmilen. Första 6 km består av en böljande “lättlöpt” grusväg. Därefter börjar loppet på riktigt och efter en brant backe väntar drygt 4 km i skogen. Det är ett vackert lopp med mycket sjöutsikt om man har orken att se sig omkring.

I år var det fjärde gången jag sprang loppet (på raken) och mitt mål var som alltid att springa bättre än föregående år. Förra året sprang jag mitt snabbaste (43:28) men då hade jag kramp i magen sista 2 km. I dag försökte jag glömma min senaste erfarenhet och fokuserade istället på att komma på prispallen då det egentligen bara fanns en riktigt bra kvinnlig löpare, Ida-Maria Niklasson. Jag fick skjuts av henne till starten och tillsammans värmde vi upp ordentligt vilket verkligen behövdes. Jag frös mycket vilket man inte kan tro på bilderna då jag är sommarklädd.

Jag förstod rätt snabbt att jag skulle få tufft att persa, planen var 3:50 tempo första 6 km men det orkade jag inte riktigt. Tempot blev istället 3:55. Att jag inte tränat någon backlöpning på en månad började gnaga i huvudet på mig och jag inbillade mig (?) att backarna var jobbigare än vanligt. Eller så hade jag helt enkelt glömt hur jobbigt det var.

Jag tog illa fall ut mig (mitt kvitto på det är att jag inte har någon spurt kvar i slutet) och sprang in 14 sek långsammare än i fjol. Men placeringen var bättre eftersom jag kom 2:a i år (förra året 3:a). Nu har jag sprunget 36 tävlingar i år och den sista viktiga tävlingen är nästa söndag, Frankfurt Marathon. Det blir en lugn vecka på träningsfronten fram tills dess, välbehövligt.

Vänner och ibland “konkurrenter”. Frida gör mig helt klart till en bättre och snabbare löpare. Fotograf Mikael Grip/springlfa