Göteborgsvarvet 2017

Efter Superloppet bestämde jag mig för att se alla lopp som något roligt och lustfyllt jag gör på min fritid. Ett intresse som tar så mycket tid måste vara kravlöst och inte stressa/pressa. Inför Vårruset var jag så fokuserad på att persa. Jag hade inte alls samma krav inför Superloppet två dagar efter och lyckades både bättre och var gladare innan och efter loppet.

Inför Göteborgsvarvet var jag pirrig och förväntansfull. Inte alls nervös utan bara ivrig att få springa. Jag bestämde mig för att inte gå ut för hårt i början utan hellre ligga strax över 4 min tempo än under. Benen trummade på och jag var glad över att inte solen gassade på så som den gjort ett par timmar innan. Första milen var enbart njutning och jag kunde fokusera på alla runt omkring. Jag drack vid varje station och brydde mig inte om att jag tappade några sek för att dricka vatten. Kanske slappnade jag av för mycket för efter halva loppet började jag tappa fart och fick börja kämpa på lite mer. Då tog jag min halva bar från Grennmachine.se och några km senare, lagom till Götaälvbron kom krafterna tillbaka. Jag sprang om flera i uppförsbacken och hade känslan av att det gick lika fort som det gjort i början (men enligt bilden nedan gjorde det inte det). Sista 3 km förstod jag att jag kunde persa och sparade inte på något krut. Underbar känsla att ha komma i mål och inse att jag sprungit hela 1 min och 23 sek snabbare än vad jag någonsin gjort tidigare. Och nästan hela varvet med en behaglig känsla, vilket jag inte hade förra året. Skillnaden då var att jag hade tidskrav på mig och kramp i magen.