Midnattsloppet 2016

Jämfört med förra året var förutsättningarna helt annorlunda. Jag hade kvar känslan av att loppet skulle kännas lätt trots att det fanns en del tuffa backar. Eftersom jag startade i första gruppen tillsammans med eliten visste jag att det inte skulle bli samma trängsel.

Vi kom till tävlingsområdet en timme innan start och hade ovanligt lång tid för uppvärmning. Förra året när jag startade i grupp 3 c blev uppvärmningen lite lidande eftersom man var tvungen att vara på plats ca 20 min innan start (då står man tätt intill sina medlöpare) och även om det erbjöds uppvärmning vid startlinjen föredrar jag att springuppvärma.

Första 3 km gick bra, benen gick av sig själv i tänkt tempo. Jag sparade på krafterna för att orka springa upp till Sofia Kyrka (400 meter uppför) och till min glädje kände jag mig stark uppför. Kommande 5 km flöt på bra, men numera kunde jag inte “sluta tänka” på att hålla farten för så fort tankarna vandrade iväg hamnade jag på 4 min tempo, jag behövde vara fokuserad. Vid 8,5 km kommer en ganska kort men brant backe och efter den hade jag inte samma ork och någon slutspurt fanns inte i benen. Jag tittade på klockan som sa att jag höll ett medeltempo på 3:58 och därmed trodde jag att jag skulle komma in under 40 min, men eftersom min klocka visade att banan var 10.1 km blev min sluttid 40 min blankt.

Sammantaget var känslan mycket positiv, precis som förra året och nu är jag sugen på att springa andra midnattslopp i andra städer (men även återkomma till Stockholm nästa år). Musiken och publiken samt mysighetsfaktorn att springa i mörkret gör midnattsloppet till ett av mina favoritlopp.